30 juli 2006
17 juli 2006
Semester!
Så är det äntligen här, semestern. Fyra veckor av lata dagar i solen. Helt underbart.
Igår firade jag och Elin in semestern med att först kvällsdoppa oss i mälarbaden för att sedan intaga ett par av Grappas alldeles utmärkta pizzor, självklart med ett par iskalla öl till.
Idag tror jag inte att jag ska göra någonting, för sånt kan man göra på semestern...
Dagens låt: When I was a kid - Tiger Lou
Igår firade jag och Elin in semestern med att först kvällsdoppa oss i mälarbaden för att sedan intaga ett par av Grappas alldeles utmärkta pizzor, självklart med ett par iskalla öl till.
Idag tror jag inte att jag ska göra någonting, för sånt kan man göra på semestern...
Dagens låt: When I was a kid - Tiger Lou
10 juli 2006
New blogs
Ännu mer läsning mina vänner. Två av mina kära arbetskamrater har börjat blogga.
Matte - Vi läser om hans nya liv i Canada. Han har äntligen fått möjligheten att flytta till sin Nicole. Jag önskar honom allt gott i framtiden och ser fram emot många och långa inlägg om hans nya liv och leverne. Vi kommer verkligen att sakna din glada nuna på Stadium.
Danne - Killen som lever för sin fotboll och sambon Jessica. Vi läser om allt från hans egna och andras fotbollsframgångar till personliga rekord på Mousebreaker.
Matte - Vi läser om hans nya liv i Canada. Han har äntligen fått möjligheten att flytta till sin Nicole. Jag önskar honom allt gott i framtiden och ser fram emot många och långa inlägg om hans nya liv och leverne. Vi kommer verkligen att sakna din glada nuna på Stadium.
Danne - Killen som lever för sin fotboll och sambon Jessica. Vi läser om allt från hans egna och andras fotbollsframgångar till personliga rekord på Mousebreaker.
Depeche Muse
I fredags var det så äntligen dags för oss att se Depeche Mode och Muse på Stockholms Stadion. Jag och René brände iväg mot Stockholm strax efter fyra och resan gick bra trots att bilstereon lade av efter endast två låtar från Absolution-skivan.
Väl inne på stadion försåg vi oss med lite korv och läsk innan vi tog oss fram genom folkhavet mot scenen. Vi fick stå och vänta en stund och jag kände hur adrenalinet byggdes upp inom mig. När så Muse gick på så fullkomligt exploderade det inom mig, fjärilar rumlade runt i magen och ett helt ofrivilligt leende spred sig på mina läppar. Det var en fröjd att se de tre killarna leverera de låtar man så ofta hört på skiva. Mest imponerad var jag av Matthew Bellamys sätt att hantera gitarren samtidigt som han sjöng och Dominic Howards oberörda min trots att han frenetiskt överöste trummorna med slag från sina trumpinnar. Vi fick njuta i en dryg timme av Muse förstklassiga rock innan det var dags för dem att lämna plats för huvudakten.
Jag kan gott erkänna att jag aldrig varit något fanatiskt fan av Depeche Mode, men efter i fredags så kommer jag definitivt lyssna mer på dem, framför allt de äldre skivorna. Dave och grabbarna levererade efter en något seg start alldeles lysande arenarock. Det som hänförde mig mest var Martin Gores lysande sång under Home och Shake the disease och Dave Gahans otroliga närvaro på scenen, när de zoomade in hans ögon ett par gånger var det så att vansinnet lyste ur dem.

Efter konserten knallade vi nöjda tillbaka till bilen, vilade våra stackars ryggar mot bilsätena och påbörjade vår tysta färd tillbaka till Eskilstuna. I minnet ligger den här kvällen kvar som den absolut bästa konsert-upplevelsen jag någonsin varit med om.
Bäst under kvällen:
Muse - Hysteria, Knights of Cydonia.
Depeche Mode - Enjoy the silence, Never let me down, Shake the disease.
Dagens låt: John the revelator - Depeche Mode.
Väl inne på stadion försåg vi oss med lite korv och läsk innan vi tog oss fram genom folkhavet mot scenen. Vi fick stå och vänta en stund och jag kände hur adrenalinet byggdes upp inom mig. När så Muse gick på så fullkomligt exploderade det inom mig, fjärilar rumlade runt i magen och ett helt ofrivilligt leende spred sig på mina läppar. Det var en fröjd att se de tre killarna leverera de låtar man så ofta hört på skiva. Mest imponerad var jag av Matthew Bellamys sätt att hantera gitarren samtidigt som han sjöng och Dominic Howards oberörda min trots att han frenetiskt överöste trummorna med slag från sina trumpinnar. Vi fick njuta i en dryg timme av Muse förstklassiga rock innan det var dags för dem att lämna plats för huvudakten.
Jag kan gott erkänna att jag aldrig varit något fanatiskt fan av Depeche Mode, men efter i fredags så kommer jag definitivt lyssna mer på dem, framför allt de äldre skivorna. Dave och grabbarna levererade efter en något seg start alldeles lysande arenarock. Det som hänförde mig mest var Martin Gores lysande sång under Home och Shake the disease och Dave Gahans otroliga närvaro på scenen, när de zoomade in hans ögon ett par gånger var det så att vansinnet lyste ur dem.

Efter konserten knallade vi nöjda tillbaka till bilen, vilade våra stackars ryggar mot bilsätena och påbörjade vår tysta färd tillbaka till Eskilstuna. I minnet ligger den här kvällen kvar som den absolut bästa konsert-upplevelsen jag någonsin varit med om.
Bäst under kvällen:
Muse - Hysteria, Knights of Cydonia.
Depeche Mode - Enjoy the silence, Never let me down, Shake the disease.
Dagens låt: John the revelator - Depeche Mode.








